mina vänner ska veta att dom är så sjukt viktiga och älskade. "jag kanske inte säger det så ofta, kanske inte formar det i ord. men det finns här inom mig. jag älskar er"

ni finns alltid där, och de är så himla skönt, och folk man kanske inte visste att man hade så nära, kan oxå bara lyssna och ge råd. och dom som känner mig väl, dom vet ju, vet hur de är just nu, med allt, och ingenting. och jaa. jag kan inte direkt säga att jag är deprimerad. för de finns för mycket att älska i mitt liv, och för mycket att faktsikt vara glad för. men sen finns de ju sånt som drar ner en. och det kan vara nog så jobbigt. men i ågesta är jag aldrig ledsen. där är lyckan. min fristad från all sikit. så dom som bara känner mig därifrån ser nog inte heller. men ni som vet kanske ser. att jag är lite dryg, att jag ibland är ovanligt jobbig. men det har sin lilla anledning. och jaa. fråga inte, för vill jag säga så gör jag det. och jag har nog berättat för dom flesta. men den som vet mest är nog ändå moa larsson tror jag. hur de kom sig vet jag inte. men de började väl på den där gympalektionen. och tja. sen har de fortsatt lite. så hon vet. och dom i fråga vet ju såklart. och sen vet väl vissa andra. men folk säger "det är alltid så, dom är kära, de går över" men de vill man faktiskt inte höra. min mamma säger alltid så. fan, jag vet ju att de går över. och de hjälper inte mig just nu kan jag ju säga!

förlåt "alla" ( wils typ) som läser bloggen men de är här jag skriver av mig, och då blir de som de blir. ni får hålla ut. som sagt "det går över".